Demokratin i fara när unga utestängs från medbestämmande

I början av juni kom det ut en undersökning som fick stora rubriker i Sveriges medier. Ur en undersökning som World Survey genomfört bland 1 208 slumpvis utvalda medborgare – visade det sig att många ungdomar i Sverige är beredda att sälja sina demokratiska fri- och rättigheter. 21 procent av 18–29-åringarna i undersökningen kan tänka sig att byta parti för en mindre summa pengar. 26 procent ur samma målgrupp tycker att det vore ganska eller mycket bra om Sverige styrdes av en stark ledare som inte behövde bry sig om demokratiska val. Dagens nyheter gjorde några dagar efter att undersökningens publicering ett reportage bland några tjejer om varför det är så. Till en början visste inte tjejerna om vad demokrati egentligen innebar trots att alla tre är nitton år och genomgått hela den svenska grundskoleutbildningen;
” – Jag vet allvarligt inte vad du talar om. Jag har aldrig hört om detta [demokrati] i skolan”, svarade en av tjejerna i intervjun.
När samtalet mellan reportern och tjejerna sedan fortsätter menar de unga tjejerna att det är jättesvårt att få jobb i dagens samhälle och att detta är något som påverkar hur ungdomar har svarat i undersökningen. Bland annat svarar 28 procent av ungdomarna i undersökningen att man är redo att ge bort sin röst till  en riksdagskandidat om han/hon kan fixa ett jobb.
Jag tror att dessa saker hänger samman. En skola som inte tar upp demokratins roll är ett stort problem. Men likväl är det ett stort problem att synen på skolan håller på att förändras. Från att ha varit en kunskapskälla för unga att nyfiket utforska och insupa kunskaper förändras nu skolan om till en hierarkisk semi-militaristisk kunskapsanstalt, där elevinflytandet beskärs och hela handens politik styr. Från att ha varit ett forum där ungdomar från olika samhällsklasser mötts och interagerat, skaffat vänner och bytt livserfarenheter ser vi nu en utveckling där segregeringen tillsammans med ojämlikheten ökar. På det fria skolvalets altare offras jämlikheten och solidariteten i samhället urholkas.

Ungas möjligheter att få jobb samt att vara med och påverka sin egen livssituation är dessutom väldigt små, särskilt bland ungdomar vars föräldrar har det dåligt ställt och som själva lever i arbetslöshet. Det är dags att politiker och vuxna generellt i samhället på riktigt sätter sig ner och lyssnar på vad unga har att säga. Men det räcker inte bara med det, unga måste också få vara med och ta aktiva beslut som påverkar deras livssituation och deras vardag. Finns inte den möjligheten tror jag att risken är stor att ungas syn på samhället och demokratin ytterligare försämras.

Länkar:

I ojämlikhetens samhälle vaggas terrorismen

I efterdyningarna till Anders Behring Breiviks politiska terrorhandlingar mot de socialdemokratiska ungdomarna söker nu borgerliga politiker och medier att avpolitisera händelserna. Varken konservativa, Sverigedemokraterna eller Breiviks egna f.d. parti, Fremskrittspartiet, har någon koppling till vad som hänt, argumenterar bland annat borgerliga Barometerns ledarsida (26/7). Jag vill hävda att detta är ett försök att dölja det klassamhälle vilket högerpolitik skapar och som rasistiska partier likt Sverigedemokraterna profiterar på.  
Sedan terrorattackerna i New York 2001 har den politiska diskursen förändrats i Europa. Efter attackerna mot World Trade Center har bilden odlats av Islam och muslimer som fundamentalistiska antidemokrater, väsenskilda från västerländska värderingar i högerns retorik och mediaskildringar. Muslimen är enligt resonemanget lat, kriminell och motvillig att anpassa sig till det västerländska samhället, vilket leder till slutsatsen att människor av allt för olika kulturella ursprung helt enkelt inte kan samexistera. På basis av detta avfärdas tanken om det mångkulturella samhället.
I linje med detta resonemang baserar kulturrasistiska partier, likt Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet, Sannfinnländarna, Front National, Lega Nord med flera, sitt politiska engagemang. Och de har vunnit mycket mark. Över hela Europa har kulturrasistiska partier tagit sig in i de nationella parlamenten och i vissa fall även tagit säte i regeringar, bland annat i Italien. Den alltmer dominanta kulturrasistiska förklaringsmodellen har under tiden också vunnit inflytande inom framförallt traditionella borgerliga partier. Politik som genomförts med den kulturrasistiska ideologi som bas har bland annat inneburit hårdbevakade gränser, avstannad flyktingmottagning, hemskickande av asylsökanden, ökad inrikes övervakning, reducerade sociala rättigheter för invandrare samt diskriminering på bo- och arbetsmarknad, förbud mot islamska symboler och kläder liksom ojämlik lönesättning beroende på kulturellt ursprung. I Sverige har bland annat Folkpartiet drivit på förslaget om språktest för invandrare, slöjförbud och att invandrare måste göra en arbetsinsats för att erhålla socialbidrag medan centerpartistiska företrädare har föreslagit lägre löner, sämre anställningstrygghet och kortare föräldraledighet för invandrare.
Genom en sådan politisk utveckling har klassamhället kommit att kläs i en etno-kulturell klädsel. I takt med att högerpolitiker över hela Europa drivit en politik som fått arbetslösheten att skjuta i höjden, samtidigt som man skurit ner och privatiserat stora delar av välfärden (skola, vård och omsorg), har också medborgares friheter alltmer kommit att kringskäras. När medborgarnas friheter inskränks tenderar människor att leta efter förklaringsmodeller till varför så sker. Med den kulturrasistiska förklaringsmodellen som erhållit tolkningsföreträde i samhället, blir det logisk att skylla problem som härstammar från sociala och ekonomiska orättvisor på kulturell identitet.
Högerpolitikens ovilja att tillgodose medborgare med arbeten, trygghet, frihet och möjligheter, samtidigt som vi har en dominant kulturrasistisk samhällsdiskurs, leder således till att arbetare ställs mot arbetare på basis av kulturell identitet istället för att man gemensamt blickar uppåt och ser att det är ojämlikheten och snedfördelningen av resurser i samhället som är ursprunget till problemen. På så vis avpolitiseras klassamhället och solidariteten liksom tanken om alla människors lika värde försätts i sank. Motsättningar och sociala konflikter i samhället frodas, och terrorismen kan stilla vaggas vidare i övertygelsen om att det är det mångkulturella samhället, Islam och muslimerna som är roten till ondskan i världen.

Senaste nytt från (S)tudentrörelsen



I helgen hade det socialdemokratiska studentförbundet nationell kongress på folkets hus i Malmö och representanter från hela landets lokalföreningar debatterade verksamhetsplan, motioner och stadgar. Jag är relativt övertygad om att studentförbundet idag besitter den mest reformivriga och nytänkande politiken i dagens arbetarrörelse, och då menar jag faktiskt hela arbetarrörelsen. 

Några exempel på politik som beslutades om under helgens kongress är 
– att reformera familjerätten så att vi fasar ut den gammalmodiga syn på kärnfamiljen som monogam. S-studenter ställer sig bakom förslaget att det ska vara möjligt att vara fler vårdnadshavare om ett barn än två. 
– att kårobligatoriet ska återinföras för att säkerställa kårernas oberoende, styrka och legitimitet samt att anpassa så att det kan främja studier vid olika lärosäten.
– att återinföra arbetslivsinstitutet.
– att bibehålla studentförbundets ställning för en arbetstidsförkortning.
– att anslag till praktikverksamheter som arbetar med globala rättvisefrågor återinförs och att dessa understryks som en central del av det globala kunskapsutbytet mellan folkrörelser.
– att införa studielön för att på riktigt svara upp mot utvecklingen av det klasslösa hållbara kunskapssamhället och det livslånga lärandet.
En fråga som debatterades livligt och länge (men som slutligen avslogs av en majoritet av ombuden) var frågan om ett införande av ”samhällslumpen”, dvs en obligatorisk samhällsplikt för ungdomar som går ur gymnasiet. Förslaget grundades i vikten av att ”människor med olika bakgrunder möts i en skarp arbetssituation. Det finns en vinst i att människor med annan klassbakgrund, annat kön, annan etnicitet osv möts för att samarbeta som jämlikar.” 
Målet med förslaget är gott, att integrera samhället och att människor från olika klass, etnicitet, kön etc får mötas och få ökad förståelse och solidaritet med varandra. Det negativa med förslaget, som jag anser överväga de positiva inslagen, är själva idén om att vi ska ha ett riktat arbetstvång för ungdomar som gått ut gymnasiet. Det bör inte vara socialdemokratisk frihet och demokratisk idé att bedriva en politik som på ett repressivt sätt tvingar unga in i en obligatorisk tjänstgöring efter de gymnasiala studierna. Ett annat minus är att reformen förmodligen skulle ogillas av  flertalet, och att vi skulle tappa en stark väljarskara som faktiskt delar den demokratiska socialismens värderingar. Ett alternativ till samhällslumpen skulle kunna vara en mer gedigen praktik i samband med samhällsrelaterade studier under gymnasietiden liksom det utmärkta förslaget som socialdemokraterna nyligen lagt om garanterat sommarjobb till alla ungdomar.

En kort sammanfattning av en lång helg.

Folkomröstning i Malmö om ny FN-deklaration


Folkomröstning om Moder Jords rättigheter

19 -22 april 2010 hölls en folklig världskonferens om klimatförändringar och Moder Jords rättigheter i staden Cochabamba i Bolivia med 30 000 deltagare från hela världen. Deltagarna arbetade fram ett utkast till en Allmän deklaration om Moder Jords rättigheter som man kräver att FNs generalförsamling ska anta.

På lördag anordnas en folkomröstning om deklarationen här i Malmö i samband med Sofielundsfestivalen. Röstningslokalen kommer vara öppen mellan 9-18 på Sofielunds folkets hus den 28 maj, alltså nu på lördag.

Anser du att FN ska anta den Allmänna deklarationen om Moder Jords rättigheter?

Ur deklarationen:

Utkast till:

Allmän deklaration om Moder Jords rättigheter

Förord

Vi, jordens folk:

Vi anser att vi alla är del av Moder Jord, en odelbar livsgemenskap som består av varelser som är beroende av varandra, står i relation till varandra och bär ett gemensamt öde.

Vi erkänner med tacksamhet att Moder Jord är källan till liv, livsmedel, kunskap och att hon förser oss med allt det vi behöver för att leva väl.

Vi erkänner att det kapitalistiska systemet och alla former av skövling, utsugning, övergrepp och förgiftning har förorsakat stor förstörelse, degradering och förändring av Moder Jord. Detta har utsatt livet som vi idag känner det för fara och orsakat fenomen som klimatförändringarna.

Vi är övertygade om att i en livsgemenskap där vi är beroende av varandra är det inte möjligt att endast erkänna människor rättigheter utan att orsaka obalans för Moder Jord.

Vi slår fast att för att garantera de mänskliga rättigheterna är det nödvändigt att erkänna och försvara Moder Jords rättigheter och rättigheterna för alla de varelser som utgör henne. Vi slår också fast att det finns kulturer, praktiker och lagar som redan gör detta.

Vi är medvetna om brådskan att vidta betydande gemensamma åtgärder för att omforma de strukturer och system som orsakar klimatförändringar och andra hot mot Moder Jord.

Vi kungör denna allmänna deklaration om Moder Jords rättigheter och vi uppmanar Förenta Nationernas generalförsamling att anta den som en gemensam avsikt för världens alla folk och nationer. Såväl individer som institutioner ska ta ansvar för att genom undervisning, utbildning och medvetandegörande, med respekt för de rättigheter som denna deklaration erkänner och genom snara och progressiva medel och mekanismer av nationell och internationell karaktär, främja deklarationens verkningsfulla erkännande och allmänna tillämpning bland världens alla folk och stater.

Artikel 1: Moder Jord

Moder Jord är en levande varelse

Moder Jord är en unik, odelbar och självreglerande gemenskap som består av varelser med inbördes relationer och som uppbär, innehåller och återskapar alla de varelser som utgör henne.

Varje varelses rättigheter begränsas av andra varelsers rättigheter och varje konflikt mellan deras rättigheter bör lösas på så vis att Moder Jords integritet, balans och hälsa bibehålls.

Artikel 2: Moder Jords inneboende rättigheter

Moder Jord och alla de varelser som utgör henne har följande inneboende rättigheter:

Rätt till liv och att existera
Rätt att respekteras

Rätt till sin biokapacitets återställning och fortsättning på sina livscykler och livsprocesser, fria från mänsklig påverkan

Rätt att behålla sin identitet och integritet som olika och självreglerande varelser med relationer till andra varelser

Rätt till vatten som källa till liv

Rätt till ren luft

Rätt till fullständig hälsa

Rätt att slippa förorening, avgaser, gifta och radioaktiva avfall

Rätt att inte förändras genetiskt och modifieras i sin struktur på ett sätt som hotar dess integritet eller levnads- och funktionssätt.

Rätt till en fullständig och snar ersättning för brott till följd av mänsklig aktivitet mot de rättigheter som erkänns i denna deklaration.

Artikel 3: Människornas skyldigheter gentemot Moder Jord

Alla människor är skyldiga att respektera och leva i harmoni med Moder Jord.

Människor, alla stater och alla offentliga och privata institutioner bör:

Respektera, skydda, bevara och var helst det är nödvändigt återställa integriteten hos Moder Jords livscykler, livsprocesser och balans

Garantera fred och förstöra kärnvapen, kemiska vapen och biologiska vapen

Främja och stödja respektfulla praktiker gentemot Moder Jord och alla de varelser som utgör henne enligt deras egna kulturer, traditioner och vanor

Främja ekonomiska system som är i harmoni med Moder Jord och i enlighet med de rättigheter som erkänns i denna deklaration

Ingenting i denna deklaration kan begränsa erkännandet av andra inneboende rättigheter hos alla varelser eller hos någon speciell varelse.

Deklarationen i sin helhet finns på: www.glokala.se

Valsedeln ser ut enligt följande:

Folkomröstning om Moder Jords rättigheter

1. Anser du att FNs generalförsamling ska anta en Allmän deklaration om Moder Jords rättigheter?

JA NEJ

2. Anser du att FN ska inrätta en internationell domstol som kan döma för brott mot Moder Jords rättigheter?

JA NEJ

Aktiviteter för ungdomar får aldrig vara en skitfråga


Debatten om elitsimskomplexet som blå-grön-bruna baxat igenom på förortens bekostnad fortsätter i Malmö stad och misstron liksom de stora frågetecknen både utom och inom miljörörelsen men likaledes emot Miljöpartiet växer. Medlemmar och förtroendevalda frågar i växande skara ”hur kunde de driva igenom det här?”, samtidigt som MPeliten i Malmö kliar sig i huvudet och frågar undrande ”varför en en skitfråga som denna kunde få äventyra så mycket?” – åsyftande det rödgröna samarbetet.

Utöver denna frågeställning dyker ovana kommentarer från MPs företrädare (som förut himlafört sig som integrationens pionjärer) upp om att Malmös socialt utsatta områden är ”ghetton” och att människor levande där kombinerar sitt leverne med ”medeltida familjestrukturer”. Om Miljöpartistiska företrädare tänker fortsätta att tävla med Folkpartiet i Sverigedemokratisk retorik lär tiden utvisa. Men kontentan från de gröna lutar utifrån dessa samlade kommentarer att dessa områden bör kvickt överges likt en sjunkande båt. Hit är inga satsningar värda, härifrån bör man bege sig om man vill få ut något roligt i livet.
Jag och mitt parti, Socialdemokraterna, är av annan åsikt. Vi menar att det är politikens kärna att göra alla Malmös områden viktiga och att människorna där har ett lika värde som alla andra, vare sig du bor i Limhamn, på Möllevången eller i Holma. Vi tycker att det är viktigt att satsa på att fritidsfrämjande verksamheter kommer till del även i socialt utsatta områden, även om näringslivet inte finner det lönsamt att investera där. Det är helt enkelt vår förbannade skyldighet som politiker att se till att alla barn och ungdomar kan åtnjuta sitt bostadsområde och att där finns aktiviteter som får fantasin att flöda och idéerna att växa i tankarnas trädgård.
Det handlar till sist och syverna om att vi vill ha en fin och kreativ miljö för våra barn och ungdomar att växa upp i. Vi gör ju långsiktiga planer för hur vi ska lösa klimatfrågorna genom såväl statliga, regionala, kommunala verksamheter. Och allt detta är fint och riktigt och nödvändigt. Men den enda verkligt praktiska anknytning till framtiden vi har, det är ju barnen och ungdomarna, det är i dem vi ser framtiden växa fram. Och ur detta växer också fram vårt gemensamma ansvar för barnen i samhällets alla delar och områden. Det är ju inte så att man ska hålla på med dina barn och mina barn i något slags individualkapitalistiskt betraktelsesätt utan det är ju frågan om våra gemensamma barn, alla barn och ungdomar, varenda knatte, som Palme sa. Och därför ska barnen och ungdomarna sättas i förgrunden. Det är ju det här det egentligen handlar om, ömhet och livskänsla, värme och spontanitet, samvaro och gemenskap och allra ytterst, allra längst bort, handlar det om något så fantastiskt som glädje.
Glädje att som barn & ungdom känna sig deltagande och viktig, att ungdomar och barn ser att människor, politiker och tjänstemän bryr sig och satsar på dem. Att barn och ungdomar kan känna stolthet och glädje i det område man bor i, och att man känner sig inkluderad. Bara så kan vi få ett samhälle där alla kan växa och uppnå sina bästa stämningars längtan.
För Socialdemokratin blir detta aldrig en skitfråga.

Miljöpartiet slår dörren i ansiktet på förorten

”Vi vill sända ett budskap till myndigheterna att bara för att vi bor i förorten och kanske inte har lika mycket dyra kläder, kanske inte lika rika och bor inte i samma villa gör oss inte mindre viktiga. Vi är alla människor (…) Vi bryr oss. Vi vill verkligen göra en skillnad så vi kanske kan göra en skillnad till nyare generationer som blir äldre. Att få det vi inte hade, så det blir bättre för alla (…) Holma är ett litet område och det finns inte så mycket att göra, så kanske vi kan ändra på det hoppas jag”. Så säger Mohammed klokt från miljonprojektsområdet Holma.

Den förhoppningen grusades dock av en Blå-Grön-Brun-röra i veckans kommunstyrelsemöte. Förslaget som Socialdemokraterna tillsammans med Vänsterpartiet hade var att förlägga ett äventyrsbad i miljonprojektsstadsdelen Holma/Kroksbäck. Tanken var att förlägga badet i Kroksbäcksparken i ett led av satsningen på att lyfta socialt utsatta områden i Malmö genom de så kallade områdesprogrammen. Men Miljöpartiets engagemang blev konkret då man valde att gå tillsammans med Sverigedemokraterna, Moderaterna och Folkpartiet och istället satsa på en elitsimanläggning i det redan centrala och välbesökta stadionområdet. Syftet, förutom att locka internationellt stora och dyra simarrangemang, är att locka näringslivet.
Både Fredrik Fernqvist (Mp) och Anja Sonesson (M) stämmer upp i gemensam kör att äventyrsbad tydligen inte är något som en kommun ska syssla med. Att satsa på elitsimkomplex och ett pengastinnt näringsliv ligger dock i linje med var medborgarnas skattepengar ska gå till. Ett annat argument jag får höra från min nämndkollega från Miljöpartiet är att kostnaden i inträde skulle bli alltför dyrt för boenden i Holma-Kroksbäck att beträda ett äventyrsbad. Vad kostnaden skulle bli för en biljett in i nästa sim-EM i den förestående lyxhallen på stadionområdet tror jag inte han funderat på. Dessutom tas inte med i beräkningarna om att äventyrsbad är populära besöksplatser för skolor, fritidsgårdar och andra föreningar.
Miljöpartiets gamla paroll om decentralisering verkar för övrigt vara begravet långt ner i Östersjöns bottendynga när man väljer att centralisera nöjesverksamheter till en välmående innestadskärna. Att man från Miljöpartiets sida säger sig vara ett parti som värnar integration blir uppenbart en innehållslös pamflett när det gemensamma budskapet från MP, SD, M och FP är -> Inga satsningar för medborgarna i deras underklassområden. Ska de ha något roligt så får de minsann komma till våra högstatusområden.
Så lyder en något oväntad allians temporära(?) integrationspolitik.
Men frågan om politikens roll är ytterst en fråga om demokrati. Ty Miljöpartiet ställer sig här med skaran som abdikerar från politiken när den behövs som mest. Det är inte kommunens verksamhet att skapa bra och sunda fritidssysselsättningar för medborgarna, det är näringslivets, menar dem. Men vad händer när marknaden inte anser det vara tillräckligt lönsamt att driva verksamhet i områden där medborgare lever med dålig ekonomi? Ty det är så fallet är i Holma-Kroksbäck. Hittills har inget svar kommit, trots att jag ställt frågan i en debatt med kommunalrådet Lari Pitkä-Kangas (Mp).
När medborgarnas företrädare i politiken abdikerar från sitt ledarskap leder det till att människor, oftast de mest utsatta, blir de som drabbas. Människor reagerar tyvärr inte med vrede och gör uppror, utan blir stilla och tyst apatiska i deras förhållande till politiker och ansvariga som satt sig på läktaren och ser på när marknaden väljer var investeringarna är lönsamma och var de inte är det.
Tyvärr Mohammed, svaret från Sverigedemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna och Folkpartiet blir. Förorten är mindre viktig.

Om skitjobb och politiker på läktaren

Borgerligheten rasar ut i skenande jakt på politikens grayhoundbana efter Karin Wanngårds uttalande om att det faktiskt finns skitjobb i samhället. Dessa jobb menas innefatta arbeten med bland annat dåliga villkor, utebliven semesterersättning, obetald rast, ingen anställningstrygghet, begränsade anställningar, dålig arbetsmiljö och låg lön et cetera.

Först ut på grayhoundbanan löpte Ewa Samuelsson, gruppledare för kristdemokraterna i Stockholms stadshus; ”I ett samhälle behövs alla jobb, och vem är jag att avgöra vad som är ett skitjobb”. Strax därefter kom hela borgerliga mediauppbådet med Peter Wolodarski och Sanna Rayman, frustande över att socialdemokraterna åter börjar använda sig av en samhällskritisk analys som inte passar in i den borgerliga världsbilden.

Symptomatiskt för både Samuelssons liksom borgerligheten är just frågeställningen som hon avslutar med. Vem är jag att avgöra vad som är ett skitjobb?

Jag skulle vilja beskriva detta som en process av avintellektualisering och avpolitisering av politiken, och att detta även är en fara för samhället och demokratin. Vi har ju alla olika sätt att se på den verklighet vi lever i och i ett demokratiskt samhälle bör dialogen samt strävan vara att hitta överenskommelser. Men när medborgarnas företrädare i politiken abdikerar från sitt ledarskap leder det till att människor misshanteras. Arbetslösa, sjuka och löntagare med dåliga villkor får avstå medel för att de bättre ställda ska kunna få större armbågsutrymme. Samtidigt står vi på vänsterkanten och tror att människor i sin situation ska väckas till insikt och göra uppror, en förhoppning som ganska hårt grusades i höstens val. Människor reagerade inte med vrede utan snarare med apati, ty varför ska jag som medborgare engagera mig i politiken när politikerna själva satt sig på läktaren med popcorn i näven och tittar på?

Jag tror att den politiska apatin som sprider sig bland medborgarna är ett större hot mot samhällsutvecklingen än att borgerligheten är vid makten. Därför är det viktigt att vänstern vågar lyfta frågor som människor kan relatera till men framför allt att vi faktiskt pratar med människor, inte om dem.

Under våren har exempelvis åtskilliga skildringar om hur säljföretag utnyttjar unga människor som vassaller på arbetsmarknaden. Villkor och anställningsskydd fladdrar idag som pamfletter utan innehåll då unga människor tvingas in på jobb där arbetsgivarens ord är lag. Om man säger emot läggs man i arbetsmarknadens frysbox och hyran förblir obetald.


Vår uppgift som arbetareparti är först och främst att företräda arbetstagarnas intressen. Det faller sig givetvis in i att vi som arbetareparti också är ett arbetsfrämjande parti, men det är här människovärdet går först. Ty vi kan inte tillsammans med borgerligheten sitta på läktaren medan marknaden styr samhällsutvecklingen och arbetslivet. Om vi istället vänder på diskussionen och ställer oss frågan – Vad är ett gott jobb, det goda arbetet? Fram träder då frågor som faktiskt inte bara handlar om arbetslivets villkor, även om det givetvis är viktigt.

Arbetet må också ses i formen av dess effekter på samhälle, medborgare och miljö. Hur påverkar våra arbeten samhället? Vad fyller de för mening? Vad har de för effekter på klimat och miljö? Sådana frågor är det dags för arbetarrörelsen att ställa in fokus på när vi nu lämnat 1900-talet, och jag anar att det är någonstans mellan sådana rader Håkan Juholt läser när han talar om en värderingburen tillväxt. När så Wanngård pratar om vikten av utbildning och miljö i samma nämnda artikel, som en väg från dessa skitjobb, är det en sund väckarklocka i politiken att debatten uppstår. För visst har vi slagit in på en aningen snårvuxen väg i socialdemokratin, bort från det konsumtions-, marknadsdominerade och avpolitiserade samhället.

Så be inte om ursäkt Wanngård. Stå på dig. Vänstern har en politik att vinna.